Hej vänner, just nu är jag den tröttaste men gladaste personen i världen. Igår kom vi tillbaka från det absolut hårdaste men häftigaste jag gjort i hela mitt liv – toppbestigningen av Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg!
Vi startade 09:00 på förmiddagen. Det gick upp, upp, upp, inte alls i likhet med den flackhet man är van vid från svenska berg och man klättrade över stora stenar som nästan bildade trappformationer. Det var 30grader i dalen som tack och lov tacksamt avtog i takt med att höjden ökade. Vid 2500 meter började det kännas på riktigt att luften var syrefattig och benen inte alls orkade som vanligt. Det var tungt att andas och hjärtat slog som en liten hamster. Som tur var hade vi bara dagstursryggsäckar att bära på under klättringen.
13.30 nådde vi äntligen toppstugan som låg på 3000 meters höjd ö.h. Här fick vi ett efterlängtat mål mat medan vi lyckliga satt och huttrade i både svett och regnblöta kläder efter den stora skuren vi precis råkat ut för. Det var meningen att vi skulle sova här, men eftersom hjärtat inte ville komma ner i puls pga den syrefattiga luften blev det ingen sömn alls utan endast några timmars vila innan vi satte av igen med riktning mot toppen.
02:00 var det frukost och 02:30 började vi toppbestigningen för att förhoppningsvis nå toppen i tid till soluppgången. Det var bäckmörkt och ett litet ljuståg av pannlampor som slingrade sig upp längs berget var allt man kunde se. Det var en rejäl stigning på hela 1000 m.ö.h på endast 2.5km. På vissa ställen så brant att man fick fira sig upp med rep fastsatta i klippväggen.
Efter tre helt tokigt hårda timmar nådde vi äntligen toppen, precis i tid för soluppgången. Utsikten, solens stigning och känslan av att befinna sig 4095 meter över havet var totalmäktig! Helt obeskrivlig mitt i all utmattning och jag var så otroligt stolt över mig själv i det ögonblicket. Jag kan knappt fatta att vi gjorde det! Sydostasiens högsta berg!!!!
Och så såklart bildbeviset med både toppskylt och tofsvipa. Mäkta stolt över oss båda!
.
Sedan var det såklart kvar att gå ner. Vi tog oss ner till toppstugan på dryga 2 timmar och satte där i oss vad som kan ha varit världens godaste pannkaksfrukost. Efter en välbehövlig paus på en timme började vi klättra ner även den sista sträckan något som var riktigt hårt med skalande ben, stora hala klippblock efter nattens regn och den otroliga branta lutningen. När vi äntligen nådde Headquarters nere i dalen skulle jag inte orkat tagit ett enda steg till. Men en sådan otrolig lycka sköljde över mig. Tänk att vi klarade det!! Den totala vandringstiden (alltså tiden vi faktiskt gick/klättrade på) var på 14 timmar! Det är ju helt galet när man tänker på det.
Jag kommer definitivt göra något liknande igen, jag måste bara glömma bort hur totalt tokjobbigt det var först:)
Högaktningsfullt, eddy
eddysblogg 