nu tar jag helg

Den senaste tidens massiva jobb innebar att jag idag kunde ta helg en dag för tidigt. Och den tänker jag ta vara på! Idag åker jag ut till fina sjömanselins hus mitt ute på landet. Där ska det plockas kantareller, kelas och klippas(!) får, ätas god mat och stickas i massor. Karlarna ska nog dricka whiskey och bryta arm eller vad nu karlar gör för att roa sig. På söndag vankas det möhippa-special för en giftassugen kollega med massvis av roliga påhitt. Det blir helt klart en fin helg det här. Au revoir!
Högaktningsfullt, eddy

Ps, det är förresten min nya handspunna koftjacka ni ser på bilden. Får nog passa på att fota den någon dag så ni kan se hur tjusig den är på riktigt.

Annons

vad stickar jag på just nu egentligen?

Vad stickar du på egentligen eddy kanske ni undrar? Jojjomen just nu har jag fem busroliga projekt på gång som det varvas om och om igen om vartannat. Och så här ser det ut på mina stickor:

Jag stickar vidare på tofsvipans julklapps-islandströja. Jag är klar med kroppen och ska sätta tänderna i ärmarna nu innan jag får sticka det roligaste – oket. Det ska bli en Afmaeli i tjusigt handfärgat tantkofta-garn som han själv har valt ut under en utflykt till växthuset i våras.

Min egen effervescence som jag påbörjade på sticklägret på Öland har nu växt så det förslår. Bara knappkant, halskant och montering kvar innan jag kan svänga runt i den på heltid. En riktig lyxstickning med ett handfärgat merino-silke från dye for yarns och en lagom stor signaturesticka.

Jag stickar även på en mjuk och fluffig sjal i lyxblandningen merino-alpacka-kashmir. Det ska bli ett nytt hittepå och kanske förhoppningsvis också ett mönster så småningom. Men just nu njuter jag bara av fluff mellan fingrarna i en mjukt gräsgrön färg som jag köpte på Loop i London förra hösten.

Igår lade jag även upp en sprillans ny sjal, också den i favvogarnet angorett, då en helt ny idé plötsligt ploppade upp i huvudet. Bäst att smida medan järnet är varmt och hittills bådar det gott vänner. En riktig gladsjal blir det minsann.

Fast allra mest virkar jag faktiskt mormorsrutor. Jag har kommit in i ett riktigt stim och det där lilla nyårslöftet om att få filten klar till det nya året verkar närmare än någonsin. Och tänk vad tjusigt det kommer bli när det är klart!
Vad stickar ni på just nu?
Högaktningsfullt, eddy

farfars gamla pipställ

God eftermiddag alla tisdagsfirare.
I dagens symöte jobbar vi i hårdare material än fluffig ull. Jag tänkte nämligen visa vad jag gjort utav farfars gamla pipställ som jag under en storrensning hittade i pappas förråd. Alldeles för fint och speciellt för att slänga bort, men jag röker ju inte sådär värst mycket pipa. Och när jag insåg hur urbra detta pipställ skulle passa in i min medaljontapetshall så slog det mig precis vad jag skulle göra utav det. Ett nyckelskåp!

Så lite tjusigt band, några gardinklämmor och lite fixande så hade jag stadens tjusigaste och mest charmfulla nyckelskåp. Som dessutom bara ångar utav farfar och alla minnen man har utav honom. Så himla enkelt och så himla perfekt!
Högaktningsfullt, eddy

bondbröd och andra förnödenheter

Idag steg jag upp med tuppen i tron om att jag jobbade morgonskift. Men icke sa nicke, kvällspasset stod nedskrivet prydligt i kalendern och vips hade jag en hel dag till godo att göra massa nödvändigheter på. Och oj vad jag har varit produktiv! Jag har diskat, stickat lite, skickat iväg några viktiga men segdragna mail, jobbat med min författarkurs, stickat lite till, vikt tvätt och vinkat av tofsvipan som flugit till Italien. Och så har jag bakat bondbröd. Jag kan knappt minnas när jag bakade bröd senast, vilket är totalknäppt med tanke på att jag liksom ALLTID bakade allt mitt bröd förr. Köpebröd fick liksom inte ens komma in i lägenheten under hot. Men ibland kommer livet i mellan och det är aldrig försent att vända en negativ trend. Hembakat bondbröd here I come again!
Högaktningsfullt, eddy

garnkampen mot cancer

Nu kommer ett viktigt inlägg. På förra helgens garnkalas fick jag äran att träffa Anneli som tillsammans med några härliga vänner kommit på den briljanta idén att sticka färglada armband för att stödja cancerfonden. Med två gram färgglatt bomullsgarn och en udda knapp skapar de sina tokfina armband, och från att ha startat med att sälja på sina arbetsplatser återfinns nu armbanden i flera små butiker runt om i landet. För minst trettio kronor (men man får betala hur mycket man vill) blir armbandet ditt och alla pengar går oavkortat till garnkampens egen insamling på cancerfonden eller barncancerfonden. Och vet ni att de har redan lyckats samla ihop över 7000:-.
Om du är sugen på att bidraga så kika in på tjejernas hemsida för mer information om hur man går tillväga och lyssna in senaste avsnittet av stick with us podcast där vi intervjuar just Anneli.  Och sprid budskapet för sjutton! Jag och Maria hade äran att få välja oss dessa tjusiga armband under garnkalaset och enda sedan dess bär jag mitt äppleband på min handled och berättar om det för alla som både vill och inte vill veta. Häng på garnkampen du med vetja!
Högaktningsfullt, eddy

världens bästa garnkalas!

I lördags var jag på världens bästa garnkalas i tantkoftas trädgård arrangerat utav härliga tantkofta och petra på magasin duett. Vi kikar:

Till en början lös solen över både växthus och trädgård och medan de sista förberedelserna inför garnkalaset sattes i verket.

Jag var förberedd i tjusiga nagelstickers jag inhandlat i Malaysia dagen till ära:

Både kofferten och vedboden var fyllda med allehanda mumsigheter både från magasin duett och tantkofta denna dag och det var svårt att hålla fingrarna i styr vill jag lova:

Jag hade fått äran att hålla min allra första workshop för garnkalasets deltagare och demonstrerade uppläggningen Judy Magic Cast On för mina urduktiga elever:

Och Maria höll kurs i sjaluppläggningar i växthuset mittemot:

Och så var ju Stick with us podcast där och spelade in ett kalasavsnitt. Eftersom jag och Maria var workshop-upptagna var det Emma och Anna som höll i rodret denna dag. Emma fastnade dock inte på bild men här är Anna med kalasets mest långväga gäst – Kamilla:

Två garnkalas favoriter: Hembakta garnkalaskakor och Tantkofta härvar upp nyfärgat garn i växthuset:

Och en tredje favorit är såklart tantkoftas översöta och kelsjuka kattungar som varenda kotte på kalaset blev kär i. Hmm.. undrar om en utav dessa godingar skulle kunna bli Gunhilds blivande kattman kanske? =)

Och sedan höll de två värdinne-brudarna en makalös prisutdelning i trädgården med de mest fantastiska priserna man kunnat tänka sig. Garn, garn, garn! Några knappar och ännu mer härligt garn!

Och såklart kunde jag inte hålla fingrarna i styr. Men jag höll mig någorlunda i schack och köpte endast tre härvor av tantkoftas handfärgade merinosilke i mörkt turkos och plommon som i mitt huvud redan är en liten kofta. Trots att jag egentligen ville köpa hela stället, eller i allafall flytta in bland allt garn. Och inte kunde jag hjälpa att jag sedan, som tack för workshop-hjälpen, fick världens finaste paket utav de bägge värdinnorna! Magasin duetts egna underbara supersoft i fyra fantastiska gladfärger, ett illrosa tantkoftafärgat sockgarn, melonknappar, prickigt band och en världsfin liten ask? Tack, tack, tack ni bägge för ett helt perfekt eddy-paket. Jag är helt överväldigad och smider redan planer för alla läckerbitarna!

Och vet ni, jag längtar redan ihjäl mig till nästa år. Garnkalas 2014 kommer bli en given succé, precis som årets garnkalas. Och jag är så himla glad över att jag fick äran deltaga.
Högaktingsfullt, eddy

en liten vattenmelonskofta

Jag har stickat en del på sista tiden som jag inte hunnit med att visa upp eller berätta om. Så låt mig berätta historien om en liten vattenmelonskofta som trots sin lilla, lilla storlek tog mig ett år att slutföra.

Då jag sprang över en liknande liten variant gjord utav Alana Dakos visste jag att jag ville göra en sådan kofta bums. Jag hittade tre perfekta bomullsnystan i en reakorg i garnbutiken nedanför backen och lade upp maskorna på tåget upp till elin som skulle ta mig till fattigskogslägret förra året. Oket gick som en dans och det röda nystanet var slut på ett litet kick trots tusen andra stickningar som tävlade om uppmärksamheten. Sedan blev det inget mer. Kanske var det för att jag inte hade någon liten mottagare i åtanke för just den här koftan. Kanske var det för att garnet var så urbota obekvämt att sticka med att jag mest ville stampa på det. Vem vet?

Men jag gillar inte att ha UFO:n hängande över mig. Så ett halvår senare gjorde jag ett nytt försök. Kroppen och armarna blev klara på ett kick och jag plockade upp för knappkanten. Den blev alldeles för tight och i ren frustration lade jag ner den i stickpåsen igen med en tanke om att fixa till det nästa dag. Det gjorde jag inte. Utan ytterligare ett halvår senare, då vi poddade vårt avsnitt om UFO:n, utmanade jag äntligen mig själv att plocka upp den lilla koftan igen. Knappkanten stickades om, udda knappar från mormors knapplåda syddes i och små vattenmelonkärnor broderades. Det hela tog en kväll och jag är faktiskt toknöjd med det gulliga resultatet trots att koftan var en riktig segstickning som jag aldrig riktigt trivdes med. Och jag känner på mig att någon gång i framtiden kommer den komma till användning på en söt liten unge som bara inte finns riktigt än. Det är ju alltid bra att ha lite babypresenter redo eller hur =)
Högaktningsfullt, eddy

tänk om jag kunde bli en riktig författare

Jag har alltid skrivit. Alltid. Så länge jag kan minnas, eller i alla fall har kunnat skriva. Det har varit dagböcker, kluriga texter, dikter på rim eller omgjorda julsånger. Det har varit tal, små teaterpjäser, miljontals brevvänner och ett ihärdigt bloggande. Jag har skrivit saker jag är extra stolt över som exempelvis min magisteruppsats eller fullkomligt obegripliga stycken som en liten text om en flygmaskin jag skrev en gång i en vänthall. Ja, jag har faktiskt till och med skrivit en riktig bok en gång. För fem år sedan ungefär och som ligger undangömd och lite bortglömd i min dator och liksom väntar på att jag ska ägna min kärlek åt den igen…

Under sommaren har jag träffat många otroligt inspirerande människor. Jag har också funderat mycket på vad som är värdefullt i mitt liv. Vid vilka tillfällen jag mår sådär löjligt bra att jag bara vill stanna tiden och befinna mig där för alltid? Vad gör jag då och vilka är där med mig? Och vad stoppar mig egentligen? Och vips hade jag anmält mig till en författarkurs. En riktig författarkurs. En dröm som länge legat ouppfylld på en hylla i mitt huvud och bara väntat. Sex veckor på distans ledd utav riktiga författare och universitetslektorer. Den börjar idag och jag har egentligen inte anmält mig för att bli en författare, utan bara för att få en spark i baken att ta upp det där skrivandet som jag tycker är så vansinnigt roligt att jag knappt kan sluta när jag börjat. Nya infallsvinklar, tips och platser för inspiration av duktiga och erfarna människor. Och skulle man någon gång i framtiden få möjlighet att ge ut en egen bok så är det grädden på moset som skulle avslutas med ett glädjeskutt i höjd med Holmenkollen. Men det får framtiden utvisa..
Högaktningsfullt, eddy

ett materiellt ting jag blir lycklig av

Säga vad man vill om materiella ting, men lyckan är ändå total när man hittar en liten 20tals sammetsväska ala burlesque på en loppis för en guldpeng. Nu behöver jag bara hitta mig en tjusig burlesquefest att kila in på. Typ som dem alla de magiska varianter de har i tycka-om-filmen the Great Gatsby.
Högaktningsfullt, eddy

Hong Kong Pearl

God eftermiddag, god eftermiddag. Idag är det symötestisdag och det slog mig helt plötsigt att jag inte visat upp min allra senaste tillskott i mitt mönster-stall, nämligen Hong Kong Pearl. En liten vacker tingest jag både stickade och konstruerade under mitt besök i Hong Kong i början av juni. Vill ni kika?

Hong Kong Pearl är en liten sjalett med en bård av silkig spets som alltid stannar på plats, för det är inte bara en sjal. Det är även  en halskrage som löper runt om hela halsen, en alldeles egen cowlette alltså =). Jag har stickat den utav Jaipur Silk Fino, 100% mullbärssilke i en härligt pärlemoskimrande nyans som var en födelsedagspresent från lilla anna. Och det räcker med 190 meter, sedan har man 110 meter kvar på sin härva att sticka något annat fint med.

En liten pärla i min mönstersamling som jag är sådär lite extra stolt över helt enkelt. Och för den som är sugen på  att ha en egen liten Hong Kongs-pärla runt halsen så kan man införskaffa sig mönstret genom att klicka här. Jag hoppas att ni ska tycka om det lika mycket som jag.
Högaktningsfullt, eddy