min effervescence

När jag packade för att fara på stickläger på Öland i somras bestämde jag mig för att jag ville ha med mig ett riktigt lyxprojekt. Något som var bara för mig som jag riktigt unnande mig lite som balans till att jag samtidigt stickade en hel islandströja till min pojkvän. En lyxstickning i lyxgarn och lyxstickor helt enkelt. Det blev en effervescence, en kofta jag varit  lite löjligt kär i sedan jag såg den för allra första gången och redan vid första ögonkastet bestämt mig för att någon gång sticka. Och vet ni, jag är så himla glad för att jag gjorde det!

Effervecence stickas nedifrån och upp med monterade ärmar. Det som gör den i mina ögon sådär oemotståndlig är det urtuffa spetsmönstret man stickar på de två frampanelerna. Det liknar liksom ingenting jag någonsin sett. Mönstret grundar sig på stora hål där man lyfter maskor över varandra för att skapa små vågräta trådar och panelen innehåller dessutom både slätstickning, avigstickning och mossstickning i en fantastisk blandning. Den är verkligen toksnygg! Och toksmart. Jag skulle gärna sticka detta mönstret igen, kanske på ett par sockor eller så i framtiden.. Men i all denna mönstereufori höjer jag en yttepytte varningsflagga. Innan jag satte igång bläddrade jag nämligen igenom andra projekt på ravelry och hittade några kommentarer på mönstret. Inga fel, men smarta förbättringar som till exempel att lägga upp en extra maska i uppläggningen för att få en jämn resår i nederkanten. Så kika gärna igenom dessa  om du funderar på att sticka dig en egen, speciellt i en utav de större storlekarna.

Det underbara garnet är handfärgat och kommer från dye for yarns. Jag köpte det på Loop i London förra året och det är en underbart mjuk och glänsande merino/silke-blandning. 400 meter a 100 gram och jag gjorde av med ungefär 2 och ett halvt nystan. För er som inte har möjlighet att åka enda till Loop så kan jag glädjefullt avslöja att talangfulla tantkofta har lagt vantarna på samma garnbas och hos henne finns en uppsjö av härliga färger att frossa i. Ett litet tips som i alla fall gör mig helt nipprig av lycka (och det kan ju vara så att jag själv redan lagt rabarber på några härvor). Knapparna i skimrande pärlemo hade jag turen att trilla över i en sybehörsbutik på Orust i somras och döm av min förvåning då de hade den där helt perfekta lila nyansen. Den här koftan ville liksom bara bli sådär helt rätt utav sig själv. Och pricken över i? Så klart att jag stickade hela härligheten på mina signaturestickor. Herre i min lilla låda vad fantastiska de är!

Jag har aldrig varit förtjust i att montera och faktiskt till och med undvikit mönster som innehåller montering. Men eftersom jag så himla gärna ville sticka just denna bestämde jag mig för att bara göra det. Och vet ni, det gick bra. Galant till och med. Och visst är jag ingen monteringsdrottning än men övning ger färdighet och jag kan tänka mig att öva på fler plagg framöver.

Toknöjd är jag i alla fall och det känns kul att jag hittade denna speciella kofta till detta speciella garn tillslut. Jag tror bestämt att de liksom är menade för varandra…
Högaktningsfullt, eddy

Annons

The Hula Hoopers gör premiär i eddys mönstersamling

Från och med, ja igår faktiskt, så finns även The Hula Hoopers i eddys mönstersamling. Ett par busigt färgglada sockor med rockrings-volang som är perfekta att sticka bort sockgarnsrester med. Klicka in dig här för att kika vidare eller kanske rent av skaffa dig mönstret så du kan sticka dig ett par egna cirkussockor. Härlig tisdag på er!
Högaktningsfullt, eddy

en mönsterskatt

En stor mönsterskatt utan dess like har kommit i min ägo. I fredags när jag var hemma på middag hos pappsen stod en stor låda sprängfylld med stickmönster från förr i tiden och väntade på mig. En present från min pappas kusins fru som istället för att bara hiva den stora lådan i sopen då de rensade ur tänkte på mig och levererade den till pappa istället. Så otroligt gulligt att man blir röd om kinderna. Många mönster är jättetjusiga medan andra rent ut sagt döfula. Men gemensamt för dem alla är att där finns detaljer man kan inspireras av och småbitar man kan plocka för att göra egna och annorlunda plagg, vilket gör nästan varje litet enskilt mönster till en skatt (ja, förutom kanske det där blåa med diagonala ränder ni kan se här under =). 60-tal till 90-tal är årtalen och jag har redan fått en supertuff idé på en ny tjock kofta, jag ska bara allt det andra först….. Tack snällasnällasnälla!
Högaktningsfullt, eddy

en bråkdel av alla mönster.. de bästa favoriterna sparar jag till en annan gång =)

Iceland for boyfriend

Tjoho, tjoho och glädjesprång! Tofsvipans islandströja är äntligen klar och den blev sådär tokigt bra att jag känner mig helt löjligt stolt! Men nu går jag händelserna i förväg, vi tar det från början tycker jag.

Förra året fick min pojkvän i julklapp utav mig att jag skulle sticka en tröja till honom. Han fick alltså ingen faktiskt tröja utan presenten var att det skulle bli en tröja. En tröja han fick välja själv. Skälen till detta är många. För det första är tofsvipan otroligt klädkräsen och har en mycket bestämd uppfattning om vad han ska och inte ska ha på sig. Att sticka en hel tröja han aldrig skulle ta på sig var därmed uteslutet. Jag ville heller inte sitta och sticka en tröja i hemlighet utan att kunna ta några som helst mått eller prova den längs vägen. Det är dessutom väldigt svårt att sticka en hel tröja i hemlighet för någon man faktiskt bor ihop med. Nåväl, ni förstår poängen, och efter mycket ravelryletande hittade tofsvipan en tröja han faktiskt tyckte om – islandströjan Afmaeli.

Garn ingick ju såklart också, men inte vilket garn som helst utan mitt absoluta favoritgarn –  angorett handfärgat av tantkofta. Så på en utav alla våra utflykter till tantkoftas växthus passade jag på att även stuva in pojkvännen i bilen och tro det om ni vill men han tyckte det faktiskt var riktigt kul att gå där och klämma i koffertarna och prova ut olika färgkombinationer. Efter mycket velande blev det garnet ovan. Allt är angorett förrutom det nedersta som är en possum-blandning. För vem vill inte kunna stoltsera med att man har en tröja innehållande possum liksom?

Och pampadapam! Så här fint blev det! När jag väl tagit mig i kragen och lagt upp till den på tåget ner till Öland i somras så tog det mig ungefär två och en halv månad att bli klar med hela härligheten. Och då monogamstickade jag inte precis. Den är stickad i dubbel tråd med angoretten och enkel i de beiga possum-partierna. Jag fick räkna om mönstret lite grann då jag hade en helt annan masktäthet. Min small-medium-karl ser faktiskt såhär fin ut i en 2x-XL.

Även mönstret i oket ändrade jag lite grann. Dels för att anpassa det efter mitt antal färger, dels för att jag hade ett annat radantal och dels för att jag inte gillade vissa bitar av diagrammet helt enkelt. Nu gillar jag den i alla fall hemskt mycket och är tokigt avundsjuk på tofsvipan och hans fina tröja.

Och vet ni vad. Den där rädslan man ibland har att mottagaren inte ska bli tillräckligt glad i förhållandet till slitet man lagt ner kunde jag direkt sopa under mattan. Han blev sådär själaglad som man bara kunnat hoppas att han skulle bli. Det riktigt glimrade ur hans ögon när han tog emot den och direkt blev det värt varenda sekund jag lagt ner på projektet. Ja, han blev faktiskt så glad att jag redan har börjat planera för en ny tröja för honom, men den blir nog inte klar förrän nästa höst.
Högaktningsfullt, eddy

jag ska spinna till månen och tillbaka!

Det var länge sedan jag spann. Jag har faktiskt inte spunnit sedan Tour De Flecce slutade i juli. Men den sista veckan har jag känt ett enormt sug att få tillbringa lite tid på tumanhand med min gammelrock. Och idag fick jag äntligen möjlighet att trä om den (eftersom jag har en liten Gunhilds-katt-marodör här hemma med ett lika stort garnintresse som matte och som har tuggat av varpen) och sätta mig bakom hjulet. Och herrejisses vad kul det var! Jag spann och spann och spann och vips hade jag spunnit ett helt topsband till ett tjusigt sjalgarn som kanske skulle kunna passa till en julklapp. 70% BFL-ull och 30% seashell var blandningen, handfärgad av mig såklart, och såhär stiligt blev det. Jag kallar den för sjöjungfrustjärt.

Och när jag ändå var igång hittade jag två andra hanspunna härvor jag liksom glömt bort att visa upp. Den översta kallar jag Stjärnbilder och gavs bort i present till en spinnkompis. Den består av lyxblandningen 50% tussahsilke, 50% merino och var mjuk som ett moln. Härvan på den undre bilden är inte mindre än fyra stycken faktiskt och fibern är den lite strävare ullen massam som var en ren fröjd att spinnna. Självfärgad även den och de ska nog få pryda ett ok på en kofta någon gång i framtiden tror jag. Jag kallar dem för Sjögräs. Och visst anar jag en röd tråd bland mina handspunna kompisar… eller turkos-blå rättare sagt =)

Nu ska jag söka igenom fiberkofferten på jakt efter nya fiber. Jag vill just nu helst spinna till månen och tillbaka!
Högaktningsfullt, eddy

sju olika sorters jular

Tro det om ni vill men jag har faktiskt redan fått feeling på jul. Jag har plockat fram mina bästa vanilj-dofts-juleljus och Paul Anka-julskiva. Det är härligt med jul alltså. Jag är en riktig julälskare och de senaste sex åren har mina jular sett väldigt olika ut. Vi kikar =)

2007 gjorde jag min första turné med Holiday on Ice med showen Peter Pan och vi spelade den allra sista showen i Belgrad kvällen den 23 december. På julaftonsförmiddagen fick jag sätta mig på flyget hem och 14:05 kom pappa och mötte mig och körde mig hem till ett sprängfyllt julbord och Kalle Anka.

2008 hade jag bytt show från Peter Pan till Bugs Bunny och vi fick faktiskt inte julledigt från turnén då även melladagarna var sprängfyllda med shower. Detta blev min första jul hemifrån, men den spenderades med massa helt tokigt underbara människor som jag tycker så himla bra om. Även denna gång råkade vi vara just i Belgrad och vi pyntade hotellrummet med ljusslingor och delade på mammas hembakta pepparkakor som jag budat över. Middagen bestod av serbiska-köttbullar (så nära svensk julmat jag lyckades komma) och jag fick massa med omtänksamma presenter utav mina kollegor.

2009 Var jag tillbaka i Piteå med de här hoppetossorna för att läsa ikapp mig på mitt sista år. Vi julbakade, fejjade och dekorerade allt vi kunde för att få feeling i våra allt för tillfälliga hem. Strax innan jul flög jag hem till pappsen för att dekorera gran och hänga med brorsan. En fin hemma jul.

2010 spenderade jag december i en fransk cirkus och bodde i cirkusvagn och uppträdde i allehanda kostymer. Efter att ha fått njuta av julmarknader i Monte Marte och druckit glüe wine precis så där lagom mycket fick jag även denna gång flyga hem i juletid för att fira där hemma med familjen. Ett tjockt snötäcke låg över sommarhuset och på juldagen grillade vi korv över öppen eld och spelade sällskapsspel framför braskaminen.

2011 blev en hemmajul på riktigt. Julkänslan blev maximal efter att ha jobbat hela nedräkningen på Lisebergs julmarknad och vi avslutade den tjugotredjedecembernatten med en hejdundrande skriskosession på isbanan. Hemma hos pappsen hängde vi julpynt på alla möjliga ställen och åt precis lika god mat som alltid.

2012 drog jag jobb-lotten. Men efter en dignande skumtomts-buffé på kontoret, ett hemligt julklappsbyte med kollegorna och en julig och helt nystickad röd-pomegranate-tröja så gjorde det inte så mycket. Dessutom fick jag eftermiddagen ledig och kunde åka hem till pappsen för ännu mer julfireri, hemgjord knäck och finaste julgranen.

2013 kommer bli ett annorlunda år. Det kommer bli en bortajul. En helt fantastisk bortajul. Jag och tofsvipan har nämligen bokat in oss på ett flygplan till New York och kommer fira av julen bland miljontals blinkande lampor, skridskoåkning i central park och tonvis med julpynt och julkänsla. Och dessutom så kommer det bli den första jul vi firar ihop som en egen liten ny familj. Det känns bara så himla rätt och bubblande härligt. Är det någonstans i världen de förstår sig på att fira jul så måtte det vara här. New York, here we come for christmas!
Högaktningsfullt, eddy

Ps, Jag har aldrig varit i New York men jag har varit på New York, New York i Las Vegas under Peter Pan-turnén 2011. Vi slänger in en bild på det istället vettja!

vajert!

Godmorgon, godmorgon till er alla denna krispiga lördag. Hoppas ni vaknat med solsken i blick. Idag tänkte jag vi skulle kika på en väldigt smart pinal, nämligen blockningsvajrar som äntligen kommit i min ägo!
Jag vet inte varför det dröjt så långt in i min stickkarriär för mig att skaffa dessa. Kanske för att man bara kan beställa dem, och eftersom det inte är ett stickrelaterat företag så kikar man liksom inte in där. Eller kanske för att vissa saker liksom bara ibland inte blir av. Det var i alla fall när en dam på stickbutiken nere i backen arrangerade en sambeställning som jag äntligen slog till och nu när de är mina så bara älskar jag dem!

Mina är beställda från skåne hobby och jag vet faktiskt inte om man kan beställa dem någon annan stans ifrån. De är av kolfiber vilket gör dem böjbara och följsamma efter den from du vill att stickningen faktiskt ska blockas i. Jag beställde även T-pins som jag nålar fast kolfiberstaven med när jag fått den form jag vill. Nu behöver helt plötsligt inte alla mina sjalar ha spetsuddar (även om det också kan vara fint såklart)! Fantastiskt eller hur. Invigde dem gjorde jag på min halvcirkelrunda Chubby Juggler och det är alltså hemligheten till den fint rundade kanten =).

Och såklart måste även mina T-pins få bo snyggt då de inte används. Den tjusiga kaninburken jag fick i present av tantkofta och petrao på garnkalaset inhyser nu hundra små nål-krabater. Det ska vara fint att vara stickare.
Nej nu måste jag ila iväg. Jag tänkte tassa på en boksignering av nya stickboken älskade kofta. Ha en härlig lördag!
Högaktningsfullt, eddy

instaSeptember

Högaktningsfullt, eddy

två mössor som värmer i höst

Goddag, goddag ärade symötesvänner. Idag är det tisdag och jag tänkte vi kunde kika på två ulliga mössor jag stickat för att värma frusna höstöron. Lets go!

Mamma önskade sig en varm, stickad mössa i rött när hon fyllde år och gärna med lite spets eller flätor löd beskrivningen. Jag visste direkt att jag ville sticka en utav alla de tjusiga mössorna ur Alana Dakos-boken Bontanical Knits. Valet föll på denna, Forest Floor, vilket jag tyckte var extra kul eftersom detta är ett utav de mönster i boken jag faktiskt inte sett framför mig att jag skulle sticka, och så blev det istället det första! Boken är fylld med helt magiska mönster och jag har många i kö som jag bara MÅSTE sticka men trots att Forest Floor är vrålfin så passar modellen inte riktigt mig. Men på mamma så är den helt perfekt och passade utmärkt in på hennes önskemål. Tjoho för det!

Garnet hittade jag hemma i min garnkoffert och jag har stickat den i dubbel tråd med ett nystan merino från Reynolds och ett nystan alpacka från Drops som råkade vara precis i samma nyans trots de olika garnmärkerna. Det gick åt ungefär 130 meter utav varje och att sticka direkt från stashen ger såklart den där lilla extra nöjdhetsfaktorn. Jag är toknöjd, det är ett väldigt välskrivet mönster och mamma blev glad som en treåring på julafton. Dessutom så är hon så himla snygg i den!

Men jag var ju såklart tvungen att sticka en mössa även till mig, för jag har ju också kalla öron nu när hösten tittar förbi. Vi kikar direkt tycker jag!

Den här heter Autumnus och är designad utav min duktiga vän Emma. Det är en teststickning så mönstret finns inte tillgängligt riktigt, riktigt än. Jag är en riktig basker-tjej så när jag såg denna tjusighet kliade det i stickfingrarna. Dessutom har jag ju en stor svaghet för rosetter vilket gjorde den ännu mer eddy-perfekt. Konstruktionen är väldigt smart och stickas i ett stycke. Rosetten är alltså inte fastsatt i efterhand – ursmart tycker jag!

Jag har stickat dubbelt i mitt favvisgarn nummer 1, angorette från TantKofta. Det är resterna från tofsvipans islandströja (tjohoo den är klar, jag ska visa er någon dag!) och hade de där perfekta höstlövsfärgerna som jag längtade efter. Jag gjorde brettet i en färg och själva baskern i en annan just för att jag inte hade tillräckligt med garn utav samma färg. Men jag tycker nu i efterhand att det blev extra snyggt såhär. Och så ger jag såklart en applåd till mig själv för ännu ett restgarnsprojekt.

Så nu har både jag och mamsen varma öron både om hösten och långt in på vintern. Dessutom kommer vi vara vråltjusiga! Vad har ni stickat på såhär på sistone?
Högaktningsfullt, eddy

fantastiskt fantastiska Island – dag 3

Det är dags att återigen drömma sig bort och återvända till det magiska sagolandet Island. Dag tre var egentligen den sista dagen, eftersom vi åkte hem vråltidigt morgonen därefter..

Vi satte av mot Islands västra udde och nådd efter en stund lavalandskapet Grindavik. Som att ta en tur till månen liksom. Så Been there done that =)

Precis runt knuten låg dagens expeditionsmål. Fabulöst fantastiska och totalt magiska Blue Lagoon. Det finns knappt ord att beskriva denna plats. Det var något utav det häftigaste jag någonsin sett. De kolsvarta lavastenarnas kontrast mot det nästintill radioaktivt blåa vattnet och den isvita bottnen färgad av kiseldioxid och svavel.

Blue Lagoon är ett geotermiskt spa som ligger precis i anslutning till det kraftverk man kan skymta längst bort i bilden. Varför lägga ett kraftverk jämte en sådan magisk plats kan man undra? Jo, det var nämligen så att kraftverket låg där först, och genom vattenavfall från kraftverket uppstod sedan källan ur alla de springor i kontinentplattorna som ligger precis här. Arbetarna började använda källan som badhus och märkte snart att de höga halterna av kisel och svavel samt någon form av sällsynt algväxt gjorde att de hudsjukdomar flera utav dem hade försvann. Blue Lagoon är alltså ett väldigt lyckat människomisstag och inte ett utav naturen skapat fenomen som man kanske kan tro.

Sedan var det äntligen dags att hoppa i! Vattnet var hela 45 grader på sina ställen och den stormande vinden gjorde sitt för att förhöja upplevelsen ännu mer. Och medan vi simmade omkring och njöt av fulla muggar fick vi även  ansiktsbehandlingar i form av en lavastensskrubb, en rengörnade kiselmask och en mjukgörande alginpackning.

Och såklart bjöds det även på lagunblåa förfriskningar =). Vi spenderade faktiskt hela dagen här och man var sådär underbart mör i kroppen efter en heldag i det heta vattnet. Åk hit vetja!

Den här bilden har ni ju sett innan men det är nog min favoritbild från hela resan. Mitt emellan två kontinentplattor på ett stormande Island med neonblått vatten, nattsvart lavasten och den vita kiseln som smyger sig upp vid kanterna. Och där borta vid horisonten, grönskan och bergen. Den är bara så himla häftig tycker jag! Och så himla Island.

Sedan var det hem och göra sig fin och redo för kvällen för det vankades middag på en utav Reykjaviks finaste restauranger – Perlan. En riktigt klassisk fine dining med vita dukar, silver bestick och en stor matsal högt upp i ett torn som snurrade runt sådär på 60-talsvis. Kvällen kan sammanfattas toksaftiga lammracks, underbara människor och utsikt över hela Reykjavik.

Och sedan var det enda som återstod att posta ett vykort till min älskade lillebror innan jag fick fara hem och säga: Tack Island för den här helt fantastiska upplevelsen. Jag kommer sakna dig men jag vet att vi kommer ses snart igen.

Ja, så hade jag det på Island. Nu vet ni.
Högaktningsfullt, eddy