vi köpte oss ett hus!

Ja, det var minsann länge sedan något hände här på eddysblogg kan man tycka. Och vet ni, det tycker jag med. Men i verkliga livet händer det massvis varför bloggen liksom hamnat i skymundan… Vi köpte oss ett litet magnifikt hus och mestadels går tiden åt till att pyssla och dona med allt som hör hus till. Om ni vill kika lite på vad som händer under tiden så hejar jag gärna på er på instagram – eddysinstagram hittar ni mig under där och uppdaterar flitigt. Men bloggen lever kvar och jag hoppas såklart också att vi ses här igen så snart som möjligt. Jag ska göra mitt allra bästa =)

Högaktningsfullt, eddy

Annons

min drömmiga franska tröja!

På höstkanten förra året, ja då löven precis började falla fick jag syn på den drömmigaste tröja jag någonsin skådat! I vimlet på ravelry dök den upp från ingenstans och jag föll pladask som en nykär tonåring och kände ungefär att om jag inte får lägga upp och börja sticka denna just precis nu så dör jag! Men undebart är kort. Det dröjde inte många minuter innan jag insett att mönstret bara fanns på franska, ett språk jag knappt kan säga bonjour på utan att staka mig. Men vet ni, det finns änglar! Gulligaste Joelle som också blivit förtjust i mönstret erbjöd sig att översätta det (alltså förstår ni hur övergulligt det är?) och tillsammans drog vi igång en liten mini-knit-a-long och lade upp till varsin fransk dröm.

Det tog dock hela fem månader innan tröjan äntligen var av stickorna och varför kan man kanske undra? Jo, även om jag fullkomligt älskar den slutgiltiga produkten så vill jag inte rekommendera själva stickningen annat än till vana tröjstickare. Varför? Jo, mönstret är lite luddigt och sparsamt skrivet och lämnar mycket öppet för egna tolkningar (det är alltså inte Joelles översättning jag pratar om utan själva orginalmönstret). Det finns bara i en storlek så en del omräknande var tvunget att göras för min del då jag inte är en storlek 40. Det finns även en del tekniska erratas i mönstret som lyckligtvis snabbt kunde lokaliseras men kanske kunnat ställa till det för den mer ovana tröjstickaren. MEN, jag vill verkligen understryka att detta är ett gratismönster varför man som stickare inte heller har rätt att förvänta sig ett perfekt mönster och varför det även känns helt okej att mönstret har sina brister. Jag är faktiskt otroligt tacksam för att mönstret finns tillgängligt överhuvudtaget. Annars hade jag inte kunnat sticka mig min franska drömtröja eller hur? =)

Mönstret heter Pull (presque) Sessun och stickas nedifrån och upp i bitar. Fram- och bakstycke för sig samt armarna för sig innan de monteras vilket ger ett otroligt fint och skräddat intryck som jag är väldigt förtjust i! Garnet köpte jag på Swedish Yarn Mafias stickesa till Köpenhamn förra våren då jag var otroligt sugen på att prova detta garn efter att ha dreglat över det i boken ”Finstickat”. Garnet är Highland Wool från Isager och är mjukt som ett moln, fyller helt otroligt och tröjan är underbart varm trots att den är så tunn. Färgen är ljuvligt isblå vilken var anledningen att jag föll för garnet från början och nu känner jag att jag nog måste ha fler tröjor i detta garn framöver. En ny garnfavorit helt enkelt!

Och den färdiga tröjan? Jag fullkomligt älskar den!! Passformen blev perfekt, garn och mönster gifte sig fantastiskt och den känns sådär vardagselegant som jag liksom vill att en tröja ska vara. Dessutom är jag nog lite kär i spetspartiet på brösten och den där molninga känslan som garnet ger mot huden. Och trots att den var lite av gissel att sticka så är jag så tokigt nöjd! Jag behöver fler tröjor som denna i min garderob helt klart =).
Högaktningsfullt, eddy

Pebble Beach

Då julledighetssemesterdagarna satte in i slutet av förra året bestämde jag mig direkt för att jag skulle fira in detta med en ny och totalt lyxig uppläggning på stickorna som helt och hållet var till mig själv. Jag packade in garn, mönster och stickor i en hyrd bil och i samma stund som vi rullade ut från parkeringsplatsen och satte sikte mot Lübeck för några dagars julmys lade jag upp mina maskor till Pebble Beach. En fantastisk liten sjalett jag varit sugen på att göra enda sedan jag tog del av garnfestivalen Unwind Brighton i somras. Mönstret var nämligen en del av välkomsthäftet och inspirerad utav Brightons vackra stenstränder. Ett perfekt minne från helt fantastiska dagar fyllda med människor jag tycker om eller hur!

Så ett halvår sedan lade jag äntligen upp i en bil på väg genom Europa, och jag kan inget annat än att varmt rekommendera mönstret. Det är välskrivet och designen är enkel, men ändå lyckas designern hålla ditt intresse vid liv genom små justeringar och finesser genom processen. Extra förtjust är jag dessutom i det procentsystem vid sidan av som räknat ut hur många procent av sjalen du faktiskt har stickat genom hela processen. Ett bra sätt för att undvika att garnet tar slut för dig och en härligt peppande morot.

Garnet är det lyxiga av det lyxiga – En härlig mix av baby-kamel och mullbärssilke och handfärgat av fantastiska Juno Fibre Arts som jag lyckades lägga vantarna på vid hennes allra sista uppdatering. För ja, tyvärr är det så olyckligt att hon slutat färga helt och hållet.. så jag fick verkligen passa på att njuta lite extra då jag stickade min Pebble Beach. Och så jag njöt! Garnet är verkligen fantastiskt på varje litet vis. Det är mjukt som sammet och silverfärgen är så in i bänken perfekt att jag blir lycklig i hela kroppen! Asti och Juno Fibre Arts kunde minsann färga hon!

Och för att ta vara på varenda liten uns av garnet lade jag till några extra repetitioner i mönstret. Härligt att få den lite större (för ja, den är faktasikt ganska liten trots de där extra repetitionerna) men jag gillar att jag bara kan ha den virad sådär slarvigt om halsen och bära den lite som ett smycke istället för en sjal. Och silverfärgad och allt så passar det ju faktiskt ganska bra =)

Så Pebble Beach, jag är väldigt förtjust i dig och du kommer minsann få följa med på många äventyr framöver. Det är ett som är säkert.
Högaktningsfullt, eddy

den fantastiska mormorsrutefilten!

Ja, här kommer inlägget jag nästan gett upp hoppet om att nånsin skriva: Den fantastiska mormorsrutefilten är klar! Vi tar en bild med en gång tycker jag =)

Den här filten är väl vad man egentligen kan kalla mitt första riktigt stora projekt jag någonsin startade. Innan dess hade jag stickat ett par skeva raggsockor i alldeles för tjockt garn, en sjal i syrenlila mohair och två par handledsvärmare med spets där jag läste diagrammet åt fel håll (uppifrån och ner och från vänster till höger som man gör när man läser en bok) samt virkat en halskrage i broderigarn gjord av just mormorsrutor. Men en mormorsrutefilt hade jag drömt om länge så på födelsedagen för nästan exakt fyra år sedan önskade jag mig färgglada nystan i present och satte igång!

Tio olika färger, ett nystan av varje, samt en turkos kantfärg blev det och jag bestämde mig för att virka filten i samma storlek som den var då alla nystanen tog slut (förutom kantfärgen och pistillfärgen som jag fick fylla på massvis). Jag valde även att göra samma två färger på pistillerna på samtliga rutor för att skapa en kontinuitet och varierade endast de två ytterfärgerna innan även alla rutor fick samma turkosa kantfärg. Jag hade ett väldigt flow i början och virkade nog en 80 rutor i en faslig takt innan och (enligt min egen teori) lärde mig sticka ”för bra” för att mormorsrutorna skulle vara lika intressanta längre. Och därmed fick de göra sitt första besök i Area 51.

Ja, sedan hittade filten fram och tillbaka om vartannat. Under en period för två vårar sedan tappade jag plötsligt sticklusten under någon månad men då kreativiteten fortfarande fanns där fick virknålen jobba tills den glödde och rutorna växte sig snabbt fler. Efter en liten stund upptäckte jag att jag på mina tidigare rutor virkat dels både tokmycket hårdare än nu men även att det dessutom fanns ett extra varv på dessa något som inte fanns på de nygjorda rutorna. På grund av min ändrade virkfastighet så var rutorna trots allt i samma storlek varav jag lät det bero och valde att sätta de rutor som hade ett extra varv som en tjusig ram runt kanten vid monteringen. Det gäller att tänka positivt =)

På midsommardagen 2014, nästan 3 och ett halvt år efter att jag påbörjat min fantastiska mormorsrutefilt satte jag igång med monteringen. Jag pusslade ut alla rutor på golvet för att få färgspridningen som jag ville innan jag satte fart med att virka ihop de 240 rutorna till en enda stor filt. Detta gick faktiskt ganska fort trots allt men här stötte jag på nästa hinder – trådfästningen! I början av processen provade jag att virka in trådarna direkt i rutorna, men då jag använde bomull slet sig trådarna hela tiden och gled ur sina fästen varpå jag snabbt valde att ge upp den idén. Och om jag ändå ska lägga ner så mycket tid på den här filten så kan jag lika bra göra det ordentligt tänkte jag och började fästa trådarna för hand.. på ungefär fem rutor. Sedan insåg jag hur mycket roligare det var att starta en ny ruta istället för att fästa trådar på en gammal vilket då också innebar att då filten väl var monterad och klar så hängde 2400 ofästa trådar och dinglade på baksidan. Ja, man kan ju tappa sugen för mindre.

Men skam den som ger sig! Jag fäste några trådar här och några trådar där och den 10 januari 2015 var äntligen den sista tråden fäst, nästan fyra år efter jag påbörjat min filt!

Så sammanfattningsvis kan man alltså säga att: 18,5 nystan bomullsgarn har jag använt och 3253 meter har jag virkat. Filten har 11 färger, 240 rutor och 2400 trådändar som nu alla är fästa. Och om det var värt det? ABSOLUT! Jag fullkomligt älskar den och har redan börjat fantisera om min nästa filt =)
Högaktningsfullt, eddy

jag vill spinna sari-silke!

En utav mina å-jag-vill-verkligen-spinna fiber har enda sedan jag började experimentera vid rocken varit sari-silke. Så under 2014:s Tour de Fleece gjorde jag slag i saken och herre i min lilla låda så roligt det var!

Sari-silk är ett slags silke som jag förstått det, återvinns från vävindustrin under tillverkningen av asiatiska saris. Bitarna är färgglada, ojämna och helt enkelt mer som ett vävt tyg än slipprig silke. Så himla spännande att spinna! För att få ett lite mer hållbart garn kardade jag först ihop mitt sarisilke med lika del svartfärgad finull på min vän sjömanselins kardmaskin innan jag satte igång.

Det går inte att spinna sari-silke jämnt, vilket jag fann otroligt befriande. Garnet fick bli vad det ville bli vilket var tjockt, fluffigt och färgglatt! Efter allt var spunnet plyade jag ihop det hela tvåtrådigt för att få garnet lite starkare och det resulterade i slutändan i ett monsternystan på 170 gram och 215 meter!

Ja, då återstår bara att räkna ut vad jag ska sticka utav det… Jag är i nuläget sugen på någon form av infinity-scarf eller kanske ett spexigt kuddfodral men har du något spännande förslag så tas de mer än tacksamt emot. Jag kommer absolut spinna sari-silke igen och jag har faktiskt lika mycket till som väntar i mitt lilla fiberlager. För i somras passade jag även på att göra några kardflor med sarisilk och rosafärgad polwart också… men allra först ska jag vänta in min nya spinnrock som är på väg till lilla mig från andra sidan jorden. Det blir fint som snus det!
Högaktingsfullt, eddy

stash-o-metern 2014

För på pricken två år sedan kom jag på den eminenta idén att starta en stash-o-meter över mitt garnförråd efter att ha hört om konceptet i en amerikansk podcast. Jag drog igång en genom vår egen podcast Stick With Us som vi hade på den tiden och till min glädje följde många av er med på resan. En stash-o-meter innebär i princip att jag bokför allt jag stickar kontra allt garn jag köper varje månad för att på så sett se om stashen ökar eller minskar. Ett ganska snällt och intressant sätt att få reda på ruliansen då den alltså inte bryr sig om hur mycket du hade i förrådet då du började utan bara vad som händer varje månad.

Första året handlade stash-o-metern mest om att få ett hum. Jag hade verkligen ingen aning på hur mycket jag faktiskt stickade upp varje månad och för den delen heller ingen koll på hur mycket som kommer in. I år hade jag en ambition om att det fick komma in max 1000 meter per månad. Kanske mycket tycker ni, men njaa. Exempelvis köpte jag fem härvor ljuvligt handfärgat silke av Solveig Gustafsson i Ransberg i somras. Ett lacegarn som måste stickas dubbelt till en kofta. Tjoff, så hade jag bara där 2000 meter i stashen. Men sådana skatter måste jag bara lägga vantarna på, speciellt med tanke på att hon avvecklar sin verksamhet. Och jag gör det med gott samvete då jag genom stash-o-metern blivit mer medveten om vad som är ”värt” att ta in i stashen om man nu kan utrycka sig på det viset. Jag tänker helt enkelt en extra gång. Nu kikar vi på 2014 års siffror tycker jag!

Detta är en stash-o-meter jag faktiskt är väldigt nöjd med. Visserligen har jag stickat lite mindre än förra året (1578 meter i snitt per månad i år jämfört med förra årets 1902) och det har jag faktiskt inget svar på varför. Kanske spinningen kommit i vägen eller kanske har jag mer halvfärdiga projekt nu som tagit mycket tid men inte riktigt blev klara och fick ta plats i stash-o-metern. Nästan 1600 meter per månad är dock en väldigt respektabel siffra och jag kommer aldrig att sätta mål för utstickningssidan. Sticka gör jag av glädje, inte tvång. På ut-sidan så är jag faktiskt också otroligt nöjd. Två större månader som den ena innefattade garnfestivalen Unwind Brighton och den andra var en specialbeställning på fina tantkofta-garner jag länge velat ha. Dessutom så har jag ju faktiskt stickat ut mer än som kommit in eller hur =).

Målet på 1000 meter i månaden jag satte förra året nådde jag helt enkelt inte riktigt upp till men jag är ändå mäkta nöjd med min insats med tanke på att jag mer än halverat den inkommande stashen från föregående år. Dessutom har jag faktiskt sålt av 7355 meter under året, men då jag vill få en överblick hur mycket jag aktivt köpter kontra hur mycket jag aktivt stickar så har jag valt att inte ta med detta i slutresultatet. Detsamma gäller garn jag får för att specifikt sticka upp ett designersample. Detta räknande jag med under förra året (vilket är en av tjuvarna till att in-posten var så stor då) men valde i år att inte registrera detta då detta inte är garn jag aktivt väljer att ta in  min stash. Dessutom brukar det ju försvinna ut lika kvickt då jag nästan direkt designar något med de härvorna.

Självklart kommer jag fortsätta stash-o-metra även i år, jag fullkomligt älskar det och målet för 2015 sätter jag på en ganska skön och lagom nivå. Helt enkelt att sticka ut mer än vad jag köper in. I och med att jag sålde av så mycket garn i år så har jag en stash som jag trivs med och som jag vill använda, men också kunna förnya då jag springer på nya spännande skatter. Jag gillar utrycket ”en aktiv stash” som min vän lovisa myntade i förbifarten. Det är precis så jag vill att det ska vara. Garnet ska vara tillräckligt speciellt för att få flytta in, kanske bo till sig lite tills det hittar rätt projekt och sedan stickas ut till något magiskt, inte vara en hyllvärmare. Och så länge allt får plats i garnkofferten så är det ju faktiskt okej, även om jag nu får sitta på den för att få igen locket =)
Högaktningsfullt, eddy

the wips!

2015 har nu satt igång med brakfart och även om jag i bakhuvudet fortfarande filurar på en liten stickkrökika över året som gått så vill jag först kickstarta med något helt annat, nämligen the wips!. WIP, som är stickvärldens benämning för work in progress (alltså pågående stickningar) har jag i min smak aningens för många av just nu och dessutom aningens för många som egentligen inte har så mycket alls kvar att sticka för att de ska förvandlas från wip till färdigt projekt. Därför tänker jag utmana mig själv att stickstarta de nya året med att jobba på dessa istället för att lägga upp till något nytt. För de är inte på något sätt tråkiga, det har bara kommit lite annat emellan, så som det kan vara ibland. Och för att få en extra liten morot så har jag valt att deltaga i den amerikanska stickpodcasten Just One More Rows utmaning Clean Sleight Challange som pågår under januari och februari med syftet just att rensa ut det gamla för en härligt fräsch stickvår. Alla tiders tycker jag så nu kör vi!

Wip nummer 1 är min fantastiska Bohuströja Blå Blomman som bilden till trots faktiskt nästan är klar. Ungefär tio centimeter tickning på varje ärm är det som fattas och sedan ska hon klippas till en kofta och frisseras tjusig med knappkant och annat innan hon är klar. Men tänk ändå vad mycket jag gjort! Dock så kanske hon blir liggandes ett litet tag till ändå, för hon är inte mitt wip med mest prio just nu faktiskt =)

Wip nummer 2 är mammsens härliga Vitamin D i det härliga lingarnet Linnéa från Ullcentrum. En julklappströja som tagit aningens längre än planerat men som var tvungen att mätas för armhål, armlängd och armomkrets i mellandagarna innan jag kunde sticka vidare. Hä återstår 8 varv på kroppen och sedan är det potatischipsstickning runt, runt på bägge armarna innan den är klar. Kanske mitt projekt som är längst från färdigställande men ändå den stickning jag tänker sätta tänderna i allra först!

Wip nummer 3 är mitt alldeles första par tovade ullvantar som efter tre vändor på hetare och hetare grader i tvättmaskinen tillslut kom ut helt perfekta. Och kanske ser de klara ut i era ögon, men njää. Jag vill inte tänka på dem som klara innan jag plitar dit de tilltänka yllebroderiet för då kommer det mest troligen aldrig bli av. Wip nummer 3 alltså.

Wip nummer 4 är ett par hemliga hemlighetssockor som jag tänkt ska bli ett fint och nytt stickmönster. Här har jag stickat skaften på dem bägge men sedan kört fast vid hälen då den inte riktigt blev som jag önskade. Så tänka om och tänka rätt alltså och sedan full fart framåt över foten och tån innan de sys ihop längst fram. Kanske 60% kvar rent stickningsmässigt på dessa ändå..

Wip nummer 5 är min franska drömmiga marängkofta som jag och Joelle satte igång med bägge två redan i slutet av augusti för en liten mini knit-a-long. Men mönstret var sparsmakat (trots att Joelle gjorde ett helt fantastiskt jobb med att översätta de lilla mönster som fanns, tack!) och storleken var endast en enda så efter mycket tänkande efter eget huvud, repningar och omstickningar så gick den från wip till ufo. Men inte nu längre! Och till syvene och sist har jag faktiskt bara halva framstycket kvar. Alla andra bitar är färdigstickade och sedan ska den monteras och blockas. Nu rackarns ska den avmaskas!

Och som så många gånger innan… wip nummer 6 är min gigantiska mormorsutefilt! Bitarna är monterade och garnet är slut n återstår bara de eländiga jobbet att fästa alla trådar. Och ja, jag borde ha gjort det under virkningens gång men att starta en ny ruta är rackarns mycket roligare en att fästa 10 lösa ändar vill jag lova… och den första tilltänkta taktiken att virka in dem fungerade inte alls på bomull då ändarna slet sig direkt. Men nu ska det bli mitt terapiarbete och filten ska äntligen bli klar. Och ni kan tro att jag vill ha in alla de där nystanen i min stash-o-meter!

Där har vi dem. Mina 6 pågående projekt. Januari och februari 2015 blir alltså wip:sens månad och även om jag kanske inte klarar att beta av alla så ska jag sedan unna mig en sprillans ny och fluffig njutstickning. Lets go!
Högaktningsfullt, eddy

Beccs – min julledighetskofta

När julafton är över och de där underbart otvungna mellandagarna inställer sig så tycker jag det är skönt att lägga upp en sprillans ny och riktigt njutbar stickning som man kan hänga med mellan krispiga promenader och då man eldar för fullt i kaminen. I år lade jag upp till en kofta som faktiskt är en riktig impulsstickning. Säg Goddag till Beccs!

Vanligtvis då jag lägger upp till en lite större stickning (typ kofta eller tröja) så är det ett projekt jag gått och suktat efter ett tag. Jag kanske har nystat garnet, lagt fram rätt stickor, köpt mönstret efter att ha haft det en längre tid i min ravelrykö och förberett en projektpåse. Men inte med Beccs. På juldagsmorgonen ungefär en timme innan avresa fick jag ett vansinnigt sug efter att unna mig en ny koftstickning istället för att sticka på de gamla surdegarna jag packat med. Jag satte mig då och gick igenom min stash på ravelry för att hitta något jag var sugen på att sätta stickorna i. När jag fick syn på fem härvor  ljuvlig handfärgad madelinetosh, inköpt för nästan två år sedan men som aldrig hittat det där tillräckligt perfekta projektet blev jag väldigt sugen på att äntligen sticka något av dem. Och eftersom ravelry också har den eminenta funktionen där man kan söka på vad andra stickat i just detta specifika garnet (ja till och med vilka koftor de stickat i just detta specifika garnet) så dök efter en liten stunds bläddrande koftan Beccs upp. Och ja, det var kärlek vid första ögonkastet!

Beccs är designad av Isabell Kraemer och är en kofta som stickas uppifrån och ner med raglanärm och bortsett från i starten så stickar man den främre flätborden i samband med att man stickar själva koftan. Det finnas alltså ingenting att plocka upp eller färdigställa på slutet, vilket jag gillar skarpt. Eftersom jag ville ha en lite längre och softare typ av kofta så stickade jag armarna innan jag satte igång med kroppen för att på så sätt kunna sticka kroppen enda till garnet tar slut. Jag hade fem härvor vilket är ungefär 915 meter i worsted weight och det blev faktiskt helt perfekt tycker jag!

Garnet är vackra madelinetosh vintage, ett handfärgat och väldigt runt spunnet garn med mycket bounce i. Jag köpte det till mig själv i julklapp för nära två år sedan men det är liksom så speciellt att det varit svårt att hitta det perfekta projektet till.  Men Beccs och madtosh blev som hand i handske och jag älskar den definitionen den robusta flätkanten får på grund av garnets rundspunna karraktär. Och om jag ska vara helt ärlig så känns det förbannat fantastiskt att använda upp lite utav de där gamla hyllvärmarna man har haft i stashen lite för länge =)

Summa summarum så är jag väldigt förtjust i min nya kofta och rekommenderar varmt såväl mönstret som garnet till er alla. Och vet ni att denna kofta också innehar mitt nya snabbsticknings-koft-rekord? Endast fem dagar från uppläggning till avmaskning tog det och jag är mäkta nöjd över resultatet.
Vad har ni stickat på i jul?
Högaktningsfullt, eddy

året som gått tjugofjorton

God dag, god dag ute i stugorna. Nu är vi alltså på tjugofemtonårs första dag och vad passar då bättre än att titta lite i bakspegeln på vad det gångna året bjudit på? 2014 har varit ett år med mycket fantastik, värme, äventyr och underbara människor men det har såklart även kantats utav några tunga och omvälvande stunder. Men livet är nog så, vackert och tufft i en salig blandning och jag tror stenhårt på att lägga vikten vid de härliga och tjusiga sakerna runtomkring mig. Så nu kikar vi på ett fantastiskt 2014 vet ja!

Januari inledes med pompa och ståt och förlovningsfireri ute på vackra Thoskogs slott. Världens bästa pensionärslag Team Online hade tävlingspremiär och det åts massa god mat med människor jag tycker om, spelades brädspel och jag bytte träningsanläggning och inhandlade ett nytt fräscht gymkort.

I februari unnade vi oss några härliga uttag-av-övertidsdagar ute på sommarhuset. Jag stickade klart min tjocka härliga isländska jacka, tittade på vinter OS och vi eldade i braskaminen varje dag. Vi fick även chansen att gå på en härlig champangeprovning, prova på nordisk tvagning och gå på bröllopsmässan. Jag började även träna inför årets göteborgsvarv och fick den största bukett liljor i mannaminne för att fira min födelsedag.

I mars åkte jag till Oslo på några boostdagar tillsammans med galet härliga människor och såklart magnifika Petter den store. Jag höll kurser på syfestivalen och släppte även mina två sjalmönster Lejontämjaren och Cirkusdirektören tillsammans med tantkoftas härliga handfärgade garnpaket. Vi lyxade till det på Stenungsbaden och premiärbadade i ett femgradigt hav, gick på nycirkus på stora teaterna och La Cage Aux Folles på operan. Vi åkte även ut till mysiga Gunnebo Slott och påbörjade den stora husletarjakten. I mars började även idén om en garn- och sjalklubb ta form och jag och tantkofta spånade idéer för fullt.

I april spelade jag beachvolly ihop med härliga kollegor och var på ett finfint bröllop ute på Älvsborgsfästning. Jag åkte på en härlig stickresa till Köpenhamn ihop med massvis av underbara stickvänner och så åkte vi på en liten myshelg upp till huvudstaden och badade i takpool med vy över Stockholms takåsar. Jag fick äntligen träffa den lilla charmörbäbisen Sigge och jag sprang som bara den inför göteborgsvarvet i ett underbart Göteborgskt vårväder. Ja, och så bestämde jag ju mig för att starta mitt lilla stickeriföretag på riktigt – eddys knittery.

I maj var jag på det finfinaste bröllopet uppe i de bodensiska skogarna för att se min finfinaste vän få sin karl till make. Vi passade även på att vara där några dagar extra och avnjöt Boden och dess norrländska loppisar. Jag åkte även på en makalöst mysig tur upp till Vissbole för att hälsa på sötaste viffla och sticka loss bland vänner, faluröda hus och betande får. Och som om inte det vore nog fick vi en guidad tur i spinneriet. Det blev en utflykt till Malmö för att titta på Cirque Du Soleil och sticka med mina fina malmövänner, en middag på dubbel dubbel och så höll jag en sockstickarkurs hos bästa Magasin Duett. Och så hade jag ju lite rackarns otur också och fick en övertränad och inflammerad höft som ledde till sjukgymnastik snarare än göteborgsvarv och som faktiskt fortfarande hindrar mig från löpning.

I juni bjöds det till stor skaldjursfrossa och personalfest i skärgårdsmiljö och jag passade även på att smaka mitt första ostron. Midsommar firades med dunder och brak i lövade lador, med brännbollsturnering och snapsvisor i överflöd ute hos bästa sjömanselin och dagen därpå stannade vi kvar för att hjälpa till att bygga ett flott myskankshus. Vi letade hus för fulla muggar, åkte en utflykt till Fjällbacka och så monterade jag äntligen den mastodontstora mormorsrutefilten.

I Juli åkte jag och åtta personer jag tycker fantastiskt mycket om till Brighton och den härligt nördiga stickfestivalen Unwind. Här hyrde vi en lyxlägenhet, stickade hela nätterna, drack vin och åt plockmat och så shoppade vi såklart en herrans massa garn inne på mässområdet. Vi gick nördiga kurser med duktiga föreläsare och skrattade så mycket att käkarna ömmade. Sedan var det semester och jag for ut till sommarhuset för att bara ta det lungt, läsa böcker och sticka. Dock så blev det även en och annan kajaktur ute på käringöfjorden, otaliga bad, sländspinning i massor och så började jag på min allra första qvilt och klippte hexagoner dagarna i enda. Jag hann även med en sväng till sjömanselins gård där vi flyttade får, promenderade längs slussarna i Trollhättan och spann en hel fasligt massa för Tour de Fleece.

I Augusti var det dags för ett nytt äventyr och vi cyklade Gotland runt vilket innebar 50 mil på en vecka. Under vägen tältade vi längs vackra stränder, lagade mat på stormkök, klättrade på raukar, badade i kalkstensbrott och besökte medeltidsfestivalen. Vi hann även med ett besök på Gottands spinneri och jag köpte mig ett helt fantastiskt lamskinn på en liten gård, ett sådant jag suktat efter länge. Väl hemma var det äntligen dags att starta det nya fantastiska jobbet jag fått i våras och jag var både pirrig och glad så det visslade ur öronen. Jag var på ett fantastiskt garnkalas hemma hos tantkofta och höll kurs i kitchener stitch och vi såg bra filmer på Haga bion och Melissa Horns konsert på Liseberg. Så stickade jag vansinnigt mycket såklart, hängde på gymmet och blev ägare till ett makalöst fint mon amie halsband från duktiga Caroline på andra augusti.

I september stod stickningen i fokus och jag åkte på syfestivalen i Borås och hängde bland spinnrockarna och så for jag med Petra och Magasin Duett för att ställa ut i Qviltköping. Här bodde vi i en röd stuga med vita knutar, frossade i vackra tyger och träffade spännande människor. Det var även premiär för den svenska tidningen Avmaskat och jag var inte bara stickmodell på framsidan utan hade även ett alldeles eget sockmönster med i tidningen – Merry Go Socks. Vi hade den stora noshörningsgalan på jobbet, såg Cirkus Cirkör på Storan och jag bakade egna energibars.

I oktober åkte vi i fullpackad tantkofta-bil upp till Värmland och stickstämman i mysiga Ransberg. Här höll jag kurs i att sticka spets efter engelska mönster men fick även möjligheten att lyssna på ett föredrag av inspirerande Solveig Gustafsson, bohusstickningens räddande ängel. Jag blev så tokinspirerad att jag på en gång lade upp till min vackra bohuströja då jag kom hem och det har varit mitt favorit projekt sen dess. Utöver detta hade jag en mysdag med mamma ute på Stenungsbaden, åt födelsedagsbruch hos Tove, gjorde massvis med hemgjord sushi och började brodera ett mobilfodral.

I november for hela stickgänget ner till Kalmar för en äkta stickhelg i goda vänners lag. Här barikaderade vi ett helt hotell, stickade i massor och drack vin till långt in på småtimmarna. Tillsammans med Kristin och Anneli hade jag dessutom ett litet träningsläger helgen innan där vi besökte Kasthalls mattfabrik och köpte garn konvis, lärde oss väva band och besökte Rydahls spinnerimuseum. Jag och tofsvipan däremot åkte en sväng till Tjolöholm slotts julmarknad där vi köpte oss ett litet lager med svenskodlad senap. Sedan operade vi ju stackars lilla Gunhild två gånger, lagade dumplings ihop med kollegorna och genomgick det ulitimata tålamodstestet på Ullared.

I December for vi till Lübeck och andades julstämning på en riktig traditionsenlig julmarknad. Här njöt vi av god mat, sovmornar och juleljus i stadens alla hörn. Jag klädde ut mig till rockstjärna på en magiskt fin personalfest, genomförde 30-days-squat-challange och tovade mina allra första vantar. Vi släppte äntligen Koftan&Eddys garn- och sjalklubb och jag hade aldrig kunnat ana den slagkraft den fick. Tack fina ni! Julaftonen firades traditionsenligt hemma hos pappsen innan det blev några slappa dagar på sommarhuset med långpromenader i minusgrader och glimrande sol, korvgrillning över öppen eld, stickning och brädspel. Och sedan var det nyårsafton igen som i år storslaget firades på Operan med den otroliga uppsättningen Kristina från Duvemåla. Och just det ja, jag fick en fast tjänst på  mitt nya fantastiska jobb också kan det bli bättre än så?

Nu öppnar vi kapitlet 2015 och jag tror nog att även det kommer bli ett riktigt fint och magiskt år. Jag har det liksom på känn =)
Högaktningsfullt, eddy

Hierro!

Hej kompisar och glad tredje advent!
Jag har halkat lite efter med stickprojekten som jag vill visa upp för er men idag tänkte jag vi skulle ta en liten kik på ett par härliga vantar jag stickade mig i september – underbart fantastiska Hierro!

Hierro är ett par vantar som kommer från tidningen PomPom Quarterly fast faktiskt hösten innan denna. Och trots att jag blev blixtförälskad redan då så så har det inte blivit av att de hamnat på stickorna förrän nu. Men plötsligt kunde jag inte motstå en enda sekund längre och vips hade de lagts upp och dansade fram över stickorna i en ryslig fart.

Själva konstruktionen är enkel. Man stickar från mudden och upp och efter en gedigen resår så bär det av i ett rutmönster med vridna maskor och små hasselnötter. Själva hasselnötterna var lite pilliga att få till och utfördes på ett vis jag aldrig stickat hasselnötter på innan men när man fick in snitsen gick även de som en dans. Jag har dock gjort om toppkonstruktionen lite och ändrat rutmönstret högst upp då jag har avsevärt kortare händer än designern, men jag tycker de blev riktigt bra ändå =)

Garnet är drops Karisma och resterna från min Que Sera Kofta jag äntligen fick klart i somras, och det ÄR något visst med att sticka upp sina restgarner tycker jag. Man får liksom en nöjd och bubblig känsla inombords och känner sig lite extra duktig på något vis. Och trots att dessa vantar kanske inte riktigt är jag och kanske får flytta till något annat omtänksamt hem framöver så är jag toknöjd med dem. Sticka dig ett par Hierro vettja!
Högaktningsfullt, eddy